Att förlora någon som står en nära är att finna en sorg boende hos sig, som man inte kan beskriva för någon som aldrig bekantat sig med denna sorts sorg... Alla känner ju så klart sorg på olika sätt.. Den sorg jag kände när jag förlorade min morfar är säkert inte alls lik den sorg du kände när du förlorade din morfar oavsett hur nära man stått varandra eller orsak eller liknande... Sommaren det året jag skulle fylla femton förlorade jag min kusin. Han va ett år yngre än mig och vi stod varandra väldigt nära... Jag va inte alls beredd på detta, vilket jag aldrig tror man riktigt är.. Men detta hände iaf i samband med en olycka.. Andreas blev fjorton år när han lämnade oss på jorden den 14e juli 1995!! Jag fick reda på detta när jag åkte hem från ett ridläger i Stockholm några dagar efter händelsen.. Hela resan e som i en dimma... Vet inte riktigt hur de gick till, men på nått sätt så tog jag mig igenom sorgen... Men än i dag så saknar jag honom enormt... Tänker på honom väldigt ofta o allt skoj vi fick va med om tillsammans.. Sorgen kommer nog aldrig gå över men så klart blir den ju lättare att leva med... Och varje gång nånting gör att man känner sorg så kommer naturligtvis alla såren att rivas upp igen, men de e ju nått man får leva med... R.I.P Andreas