Kärlek eller vänskap...??

En person har väckt en känsla hos mig som jag inte riktigt kan skaka av mig... Den gnager inom mig på både positiv och negativt sätt... =/ Tänker på detta all min vakna tid och drömmer om de på nätterna.. Denna känsla har fått mig att tro mer på mig själv och detta är väl självklart något bra men samtidigt får den mej att tvivla på vissa av mina val..
Som sagt har detta fått mig att fundera..

Något jag oxå funderat på är, när vet man egentligen när man funnit den rätta..??
Kan man veta de efter bara nån timme/dag/vecka osv... Den rätta för mig är någon som jag kan tänka mig att leva resten av mitt liv med.. Men hur vet jag egentligen de innan jag levt mitt liv klart....
det kanske funkar jättebra i några år, kanske tillome me massor av år, men sen gör något att man inte kan leva tillsammans längre...
I melodifestivalen för nåra år sen va en skolfröken med och sjöng en låt där jag fastnade för  texten, som för mej sa väldigt mycket om hur det kan vara i ett förhållande...

And you said: I think I know how you're feeling
And I replied: I don't think so at all
And then we wouldn't be here
A reuniting cup of coffee, trying to recall 

I know God
What have we done to each other and tell me, dear
Where did we go wrong?
And did we grow apart
Or did we just not grow together?
Living our dreams 

When you're sleeping on the couch
When love becomes sacrificing
Then I'm not sure it's gonna be
You and me, anymore 

And it's time
Tell me what you are thinking and guide me
Where do we go from here?
Do our ways converge
Or do they seperate to nowhere?
Destination unknown 

When you're sleeping on the couch
When love becomes sacrificing
Then I'm not sure it's gonna be
You and me, anymore

When you're sleeping on the couch
When love becomes sacrificing
Then I'm not sure it's gonna be
You and me, anymore

ibland så kanske man verkligen vill leva med en människa men de lixom inte funkar... Man älskar varandra men man lever bättre på varsitt håll..
Nått som man hörde väldigt mycke när man va yngre va att man skulle hålla ihop för barnens skull, men är de verkligen rätt..
Blir barnen verkligen lyckliga av de...
Nu menar jag självklart inte förhållanden där man har de dåligt och/eller ständigt bråkar och behandlar varandra illa...
Jag syftar mer på förhållanden som jag nämnde tidigare, där man lever som väldigt nära vänner och älskar varandra men kanske inte riktigt på de sättet...
Men egentligen så vet man ju inte förrän man provar om man verkligen e lyckligare ensam eller tillsammans med sin nära vän...

Är alla människor verkligen gjorda för att leva i en par-relation??
Eller är de kanske så att vissa människor passar bäst som singlar, eller kanske bara kortare förhållanden..
Om nu meningen med livet är att föröka sig så är de ju faktiskt inget som  säger att de krävs ett förhållande för de... De krävs ju faktiskt bara SEX!!  =P