Vem e jag??

Jag e nog en väldigt konstig person o absolut inte den lättaste att leva med... Det vet jag redan...
De finns inte många människor som känner mig utan o innan och vet allt om mig...
För tillfället tror jag att det är EN som gör de... =)

Jag e nog ganska stark och kan hålla masken ganska bra, men innuti är jag nog svag o liten, men ändå inte...
Jag e väldigt öppen men släpper gärna inte in nån i mitt hjärta som jag inte känner att jag kan lita på till 300%
Men måste man göra de... Måste man öppna sig helt för alla man känner...
Jag finns här för alla mina vänner, alltid o lite till men är de nått jag avskyr så är det när man tar mig förgiven...De gillar jag absolut inte... Men jag ställer upp för mina nära o kära så fort dom behöver mig, vare sig dom ber om de eller inte...
Men ibland vore de inte helt fel om nån bara kunde läsa mig o se när jag behöver hjälp tillbaka... Jag ber inte om de i första taget, men kan självklart göra de...
jag e inte stolt på de sättet... men samtidigt så måste man respektera när jag kan själv... =)

Naturligtvis har jag min stolthet och jag ger inte vika i första taget men jag vet när de e dags att ge upp...
Jag kan vara ganska kluven ibland, som när jag tillexempel inte alls vill ha något förhållande men håller på att bli kär trots allt...
haha
de speglar nog mig ganska bra.... att saker bara händer mig... plötsligt så bara händer de... =)
Vet att jag kommer träffa någon så småningom o säkert leva me den i många år framöver men inte för alltid... de e jag säker på...
om "den rätta" finns?? Ja aboslut... De finns "den rätte" för alla människor... Men för vissa kanske de finns fler....eller....
Vem säger egentligen att just han eller hon är rätt för just dig... ??
När vet du de??

Jo visst, många säger att man bara vet, helt enkelt.... jo de kan väl vara sant... Men man kanske e rätt för varandra på ett sätt men inte alls på vissa sätt...

Nåja... hur som helst så ska jag vara singel ett bra tag framöver även om jag träffar nån då och då... och då menar jag inte KK eller nått sånt... Men visst kommer jag träffa nån under tiden som singel...
Men behöver ju inte bli nått super allvarligt för de...
Huvudsaken vi båda mår bra...
Förutsatt nu att han känner liknande för mig och de kan jag ju aldrig veta säkert....
Men men...

Sen kan man ju fundera var gränsen går mellan vänskap och förhållande...??
Men de tar vi en annan dag... =)

Kärlek eller vänskap...??

En person har väckt en känsla hos mig som jag inte riktigt kan skaka av mig... Den gnager inom mig på både positiv och negativt sätt... =/ Tänker på detta all min vakna tid och drömmer om de på nätterna.. Denna känsla har fått mig att tro mer på mig själv och detta är väl självklart något bra men samtidigt får den mej att tvivla på vissa av mina val..
Som sagt har detta fått mig att fundera..

Något jag oxå funderat på är, när vet man egentligen när man funnit den rätta..??
Kan man veta de efter bara nån timme/dag/vecka osv... Den rätta för mig är någon som jag kan tänka mig att leva resten av mitt liv med.. Men hur vet jag egentligen de innan jag levt mitt liv klart....
det kanske funkar jättebra i några år, kanske tillome me massor av år, men sen gör något att man inte kan leva tillsammans längre...
I melodifestivalen för nåra år sen va en skolfröken med och sjöng en låt där jag fastnade för  texten, som för mej sa väldigt mycket om hur det kan vara i ett förhållande...

And you said: I think I know how you're feeling
And I replied: I don't think so at all
And then we wouldn't be here
A reuniting cup of coffee, trying to recall 

I know God
What have we done to each other and tell me, dear
Where did we go wrong?
And did we grow apart
Or did we just not grow together?
Living our dreams 

When you're sleeping on the couch
When love becomes sacrificing
Then I'm not sure it's gonna be
You and me, anymore 

And it's time
Tell me what you are thinking and guide me
Where do we go from here?
Do our ways converge
Or do they seperate to nowhere?
Destination unknown 

When you're sleeping on the couch
When love becomes sacrificing
Then I'm not sure it's gonna be
You and me, anymore

When you're sleeping on the couch
When love becomes sacrificing
Then I'm not sure it's gonna be
You and me, anymore

ibland så kanske man verkligen vill leva med en människa men de lixom inte funkar... Man älskar varandra men man lever bättre på varsitt håll..
Nått som man hörde väldigt mycke när man va yngre va att man skulle hålla ihop för barnens skull, men är de verkligen rätt..
Blir barnen verkligen lyckliga av de...
Nu menar jag självklart inte förhållanden där man har de dåligt och/eller ständigt bråkar och behandlar varandra illa...
Jag syftar mer på förhållanden som jag nämnde tidigare, där man lever som väldigt nära vänner och älskar varandra men kanske inte riktigt på de sättet...
Men egentligen så vet man ju inte förrän man provar om man verkligen e lyckligare ensam eller tillsammans med sin nära vän...

Är alla människor verkligen gjorda för att leva i en par-relation??
Eller är de kanske så att vissa människor passar bäst som singlar, eller kanske bara kortare förhållanden..
Om nu meningen med livet är att föröka sig så är de ju faktiskt inget som  säger att de krävs ett förhållande för de... De krävs ju faktiskt bara SEX!!  =P

Att förlora någon som står en nära är att finna en sorg boende hos sig, som man inte kan beskriva för någon som aldrig bekantat sig med denna sorts sorg... Alla känner ju så klart sorg på olika sätt.. Den sorg jag kände när jag förlorade min morfar är säkert inte alls lik den sorg du kände när du förlorade din morfar oavsett hur nära man stått varandra eller orsak eller liknande... Sommaren det året jag skulle fylla femton förlorade jag min kusin. Han va ett år yngre än mig och vi stod varandra väldigt nära... Jag va inte alls beredd på detta, vilket jag aldrig tror man riktigt är.. Men detta hände iaf i samband med en olycka.. Andreas blev fjorton år när han lämnade oss på jorden den 14e juli 1995!! Jag fick reda på detta när jag åkte hem från ett ridläger i Stockholm några dagar efter händelsen.. Hela resan e som i en dimma... Vet inte riktigt hur de gick till, men på nått sätt så tog jag mig igenom sorgen... Men än i dag så saknar jag honom enormt... Tänker på honom väldigt ofta o allt skoj vi fick va med om tillsammans.. Sorgen kommer nog aldrig gå över men så klart blir den ju lättare att leva med... Och varje gång nånting gör att man känner sorg så kommer naturligtvis alla såren att rivas upp igen, men de e ju nått man får leva med... R.I.P Andreas

*suck*

Att en människa kan göra så mycket fel men ändå påverka så starkt..!! När vi är tillsammans så vet han precis vad han ska säga å göra får att få mig att må så bra.. Han får mig att känna mig som den bästa, snyggaste, lyckligaste kvinnan i världen.. Han ser på mig som att jag är den enda i hans liv....... men jag VET att jag inte är de... Han behandlar tjejer som guld när han är med dom och som skit när han e ifrån dom.. Han vet inte vad kärlek är och definitivt inte hur man vårdar ett förhållande i längden.. Han litar inte på någon, vilket man egentligen kan förstå för genom sig själv känner man ju andra.. Han är otroligt kontrollerande och sjukligt svartsjuk.. Ändå saknar jag honom... jag vet att de e fel på mig som kan känna så, trots allt, men tyvärr e de lättare sagt än gjort att ändra på sina känslor... Jag har lovat mig själv så många gånger att NU är SISTA gången jag träffar honom eller pratar med honom... Ändå... Nästa gång han hör av sig så smälter jag som glass på en solig strand... Men NU har jag bestämt mig för att förra gången vi sågs va verkligen sista gången. jag vet ju hur han får mig att må efteråt.. Som tur är har jag undrbara vänner som bankar in lite vett i skallen på mig... ni vet vilka ni är och jag hoppas ni vet hur mycke jag älskar er alla... utan er hade jag sjunkit mycke lägre än jag redan gjort när de gäller denna människa... Men hur kommer de sig egentligen att man tycker att man är en ganska förnuftig människa men när de kommer till kärlek så tappar man helt plötsligt all vett man nånsin haft... ???